Människorna bakom spelen – del 8

Isa Nordén

Isa Nordén är 33 år, har tio års erfarenhet inom yrkeshögskolan med olika former av utbildningar och är sedan två år tillbaka utbildningschef på The Game Assembly i Malmö. En skola som enligt den internationella spel- och designutmärkelsen The Rookies 2018, var den fjärde bästa skolan inom spelutveckling i världen.

Majoriteten av de studeranden som läser på The Game Assembly går raka vägen till ett jobb och sedan skolan startades 2008 har runt 7 procent av de som arbetar inom svensk spelbransch fått sin utbildning på The Game Assembly.

Vad jag vill veta är huruvida en så framgångsrik skola också förbereder sina studeranden på frågor rörande arbetsförhållandena i branschen. Är det ens områden som utbildningen täcker och om så är fallet – hur går det i sådana fall till?

I ett väldigt intressant samtal med Isa fick jag inte bara ett svar på detta, utan även en hel del intressanta perspektiv gällande orsaken bakom.

Och allt började med precis den frågan.


Hur ser The Game Assemblys utbildningsupplägg ut och är frågor kring crunchkulturen i delar av spelbranschen något ni överhuvudtaget berör under utbildningen?

Ja, vi försöker ju likna en arbetsplats så mycket som det går för våra studerande. Det är en ganska intensiv nivå på utbildningarna, vilka är på ca 2,5 år respektive 1,5 år. Två år på skolan (på de längre utbildningarna) sen är dom de sista sju månaderna ute på praktik, eller på “LIA” (Lärande I Arbete) som det kallas inom Yrkeshögskolan. Inför att de går ut på den sista delen av utbildningen, alltså praktiken, försöker vi få dem att komma in i arbetslivet.

Vi har dagar från nio till sex, måndag till fredag i princip. Men när det kommer till crunch och stress, försöker vi dämpa det så mycket som möjligt. Vi säger till dem att det är högt tempo, ni behöver vara här nio till sex men det ska inte vara mer arbete än så.

Vi pratar om stress och crunch på många plan och försöker förbereda de studerande på hur det kommande arbetslivet kan se ut. Bland annat bjuder vi in ett fack till skolan som berättar för tvåorna som ska gå ut på praktik om vilka rättigheter och förutsättningar de har i arbetslivet. Så de vet vilka krav de kan ställa krav på sin framtida arbetsgivare. De flesta som går på skolan och jobbar här vet ju om att det finns en crunchkultur i spelbranschen.

Det har varit lite av min strategi sedan jag kom in här, just att lägga locket på, att vi inte crunchar här på skolan. Det kan hända att det kommer att ske ute i arbetslivet, men då förbereder vi dem med bland annat föreläsningen från facket och kontinuerliga samtal kring tidsplanering, med mera. Det är lite det här med inställningen också som vissa av företagen i branschen har, som vi tänker att vi kommunicerar till de studerande.

När de studerande går ut på praktik har vi ett avtal med företaget att de studerande inte får jobba mer än 40-timmars veckor. Då förväntar vi oss det och vi har uppföljning med de studerande och med företaget för att se till att det inte är några problem med att företaget trycker på och förväntar sig att de ska jobba mer och så. Och det brukar aldrig vara något problem. Om någon därefter får anställning kan det ju bli att det förväntas mer och att de känner någon form av press att “ja men nu sitter ju folk kvar, då kanske jag också borde sitta kvar nu när vi går in i en intensiv period” och så.

Vi har pratat mycket om det och att det handlar ganska mycket om förväntningar och att man har koll på sina rättigheter helt enkelt. Men det är jättesvårt att förbereda för ofta vill ju unga förmågor visa framfötterna för att de tror att det är det som krävs för att kunna ta sig vidare.

Men det jag har sett och det jag kan jämföra med i mina tidigare åtta år inom yrkeshögskolan är just att det är så mycket passion och driv inom spelbranschen. Jag har aldrig sett så många engagerade studerande.

Isa Nordén

Det är en väldigt växande bransch med många nyanställda och jag vet att ni har en mycket hög andel examinerade studeranden som går raka vägen in i branschen. Upplever du att företagen gör allt vad de kan för att sätta rätt förväntningar på dessa nyanställda med just passion som primär drivkraft?

Jag tror att vissa företag under de senaste åren har börjat se lite annorlunda på detta och tagit tag i det. Att företagen fokuserar på sina anställdas hälsa. Att det är jättebra att ha passionerade och engagerade medarbetare, men inte så att det slår över. Där måste företagen ha en tydlig process där man ser till att det inte blir så, istället för företag där de här förväntningarna fortfarande kanske finns att “ni kan jobba hur mycket ni vill, vi vet att ni gillar det.”

Men jag tror att det går åt rätt håll. Det tror jag verkligen. Och jag tror inte att det är någon ond kraft som står bakom, utan snarare att det är en ganska ung och ny bransch. Visst den har funnits i några tiotal år, men det är inte förrän de senaste åren som den har vuxit så markant som den har gjort.

Samtidigt som folk i branschen blivit äldre.

Precis. Skulle du säga att spelbranschen är en bransch där det är mer vanligt förekommande med just crunch och passionsdriven övertid än andra branscher?

Ja, i viss utsträckning. Jag har jobbat inom lite olika områden innan och jämför jag med i mina tidigare åtta år inom yrkeshögskolan är det just det att det är så mycket passion och driv inom spelbranschen. Jag har aldrig sett så många engagerade studerande. Och det är jättepositivt på många sätt för oss, för det blir mycket lättare att jobba med utbildning när man har engagerade studerande. De vill så mycket och de vill lära sig och där har ju vi som skola ett enormt ansvar att se till att vi förbereder dem rätt för branschen samt berättar för dem vilka förutsättningar som finns. Men med engagemanget kan även stress komma på köpet. Ett problem med vissa delar av våra utbildningar är de kreativa delarna där man känna att man aldrig blir klar, att det alltid finns lite mer att justera och polera. Då pratar vi med dem om att det är okej att lämna in verk som man kanske inte är 100 procent nöjd med. För det är något som kommer ske ute i arbetslivet också.

Det har varit prat på vår skola också, det ska vi inte sticka under stolen med, att en del tycker att det är högt tempo och att det är mycket stress. Detta var en av anledningarna till att vi förra året bjöd in en psykolog till skolan som fick prata om stress och stresshantering, att kortvarig stress i sig inte är farlig, utan att det snarare är när man inte får tid till återhämtning som stressen i sig kan bli problematisk. Han höll ytterligare en föreläsning med fokus på meditation och på skolan finns nu en grupp med studerande som samlas och mediterar tillsammans. Han ska komma tillbaka och prata med de studerande som ett återkommande inslag.

Har ni uppföljning med era studeranden efter att de gått ut skolan och kommit ut i arbetslivet?

Vi har alltid en uppföljning cirka sex månader efter examen, där vi kikar på hur det har gått och var de jobbar och så. Och sen har vi ett bra nätverk. En facebook-grupp där många av våra alumnis (studeranden som har gått ut från skolan) och även nya studerande finns. Och vi har även en sida på Linkedin där våra alumnis finns och så.

Så vi försöker samla alla som har gått på skolan på något sätt för att vid behov kommunicera till dem, lägga upp tips och nyheter och sådär.

En bro skapad av Jacob Tjernström, förstaårsstuderande på Leveldesignutbildningen på The Game Assembly 2018.

Det finns såklart flera saker som bidrar till stress i arbetslivet som deadlines och tuffare uppgifter, men inom spelbranschen kan det även finnas andra områden som kan frambringa stress. Exempel där kunden eller media tycker till om den senaste trailern, ett demo eller kanske via recensioner. Pratar ni om sådana här ämnen också, som kanske glöms bort när man relaterar stress till endast övertid och traditionella orsaker?

Det måste jag erkänna att vi pratar ganska lite om men vi försöker öva dem i det. Under utbildningens gång gör de åtta spel under de två åren de går på skolan. Ganska intensivt mellan åtta till tio veckor på halvfart, varav det längsta är på tio veckor heltid. Och i slutet av varje inlämnat spelprojekt får de spela varandras spel. Ettorna spelar ettornas spel, tvåorna spelar tvåornas spel och sen ger de varandra feedback. Där har vi olika frågor som “hur var spelupplevelsen?” och liknande. Och där får de öva sig i att få feedback på sina arbeten men även ge konstruktiv feedback på andras arbete.

Det här med feedback jobbar vi jättemycket med, inte bara kopplat till spelen utan även i grupperna de jobbar i. I varje spelgrupp behöver de ha en feedbacksession där de ger varandra feedback, alla medarbetare i gruppen, cirka 14 personer i en grupp. Då samlas dem och berättar för varandra vad som är positivt och ger varandra konstruktiv feedback som ska vara utvecklande, nödvändig och omtänksam.

Så vi jobbar mycket med det, men inte konkret att man måste stävja sig inför, vad som kanske inte är konstruktiv feedback, utan snarare ganska negativ kritik från spelarna.

Med tanke på hur betydelsefull svenska spelbranschen är, hur stor den har vuxit sig att bli och hur mycket den omsätter – finns det en balans där jämfört med hur mycket resurser som läggs ner på utbildningarna?

Absolut inte. Det ser man ju tydligt på antalet anställningar och det kompetensbehov som behövs inom spelbranschen, att det rekryteras enormt mycket utomlands, i och med att vi inte har kompetensen i Sverige. Vi utbildar alldeles för få tycker vi. Vi har ansökt om att få starta en skola i både Stockholm och Umeå nu där vi tänkte börja med de tre största disciplinerna som vi har oss hos – programmerare, grafiker och level-designers.

Vi ser att branschen växer mycket och vi examinerar inte ens i närheten av de antalet nyanställda inom branschen 2017 (1047 st enligt Spelutvecklarindex 2018). Alltså vi examinerar kanske en fjärdedel av det tillsammans med de andra skolorna. Sen finns det andra utbildningar som har väldigt svårt att få ut sina studerande i branschen, och nu vill jag inte låta som att jag kritiserar andra utbildningar, men detta kan vi se då en del trots annan tidigare utbildning inom spelutveckling söker sig till oss för att de inte fått jobb.

Jag tror att det är viktigt att man har ett upplägg som speglar arbetssättet i branschen med mycket praktiskt arbete och grupparbeten, och jag tror därför det blir svårare att göra personer redo för spelbranschen med mer traditionella utbildningsformer, exempelvis vissa av universitet- och högskoleutbildningar.

Mellan tummen och pekfingret – vad är snittåldern för de som söker sig till och studerar hos er?

Medelåldern ligger mellan 22 och 24 kanske. Men vi har allt från personer som kommer direkt från gymnasiet till, jag tror att den äldsta vi har nu är 49 år. Men det är ganska ovanligt.

Hur många studeranden är det i varje läsår?

Det beror på hur många klasser vi drar igång. Nu drog vi igång fem olika utbildningar och då antog vi 102 personer.

Och då är det 102 platser som kommer att utbildas under en treårsperiod alltså?

Ja precis.

Tar ni in varje år?

Vi tar in varje år, men allting beror på vilka utbildningar myndigheten (för yrkeshögskolan) väljer att bevilja. Vi ansöker om att få starta utbildningar, tidigare har det varit vartannat år (nu är det vart tredje) och då har man som yrkeshögskola fått starta två utbildningsomgångar. När man söker utbildningsstarter behöver man visa på att de yrkesrollerna som man utbildar till fyller ett behov på arbetsmarknaden. Om vi kan visa det tydligt för myndigheten godkänner dem vår ansökan, enkelt förklarat.

The Game Assembly utbildar spelutvecklare inom fem olika discipliner: Leveldesigners, Spelprogrammerare, Spelgrafiker, Spelanimatörer och Tecnical artist.

Skulle det med ökade resurser prioriteras att även tillföra kurser eller klasser som ni inte känner att ni kan investera i idag?

Ja alltså, förra året startade vi en utbildning som vi inte hade haft igång på ett par år, Technical artist. Då fick vi ytterligare en utbildning och i år fick vi även godkänt att starta spelanimation som en helt ny utbildning. Nu får vi se hur det blir framåt. Vi har några utbildningskoncept till som vi skulle kunna ansöka om, men vi gjorde inte det detta året utan ansökte istället om att få starta på flera orter.

Om du skulle säga att det finns tydliga drivkrafter hos de som söker sig till The Game Assembly – vilka är då dessa?

Oj, det har jag aldrig tänkt på så konkret, men kreativitet är ju framför allt en och jag tror att det handlar mycket om att man vill jobba med något man tycker är kul. Jag tror inte att man framför allt tänker på pengar som många andra, utan att det snarare handlar om att man vill jobba med något man tycker är jättekul och inspirerande.

Sen tror jag också att det handlar om att faktiskt få producera någonting. Själva utvecklingen är också intressant för dem, tror jag. Sen vet jag inte om det är de främsta drivkrafterna, men det är en känsla.

Du berättade tidigare att ni har en väldigt bra uppföljning med de som är ute på praktik, med tydliga krav mot de företagen som tar emot praktikanter. Har det varit lika strukturerat hela tiden eller är det något som blivit bättre och bättre med åren?

Alltså så länge jag har jobbat har det varit ganska tydligt och jag tror att det sett ut på samma sätt tidigare. Det enda jag har hört under de åren som jag har varit här är att det var högre tempo på skolan.

Vi är väldigt tydliga med företagen och ofta gör dom så att de sätter de studerande i produktion, har en handledare som stöttar dem och handleder dem, vilket är ett krav. Och jag har inte hört att någon har behövt jobba mer än det som har stått på pappret. Just när de är praktikanter i alla fall, sen vet jag inte hur det är därefter, men jag har inte hört något om något annat.

Är facket och möjligheterna att organisera sig i grupp med hjälp av facket något ni har pratat om eller något ni känner att studeranden redan har god koll på?

Nej, det upplever vi att de inte har och det är därför facket kommer till skolan och pratar om detta. Vi har bett facket om att det är någon som har insikt i spelbranschen som kommer. De håller då en föreläsning om dels rättigheter, men även fackligt engagemang. De informerar om att det på många företag inte finns kollektivavtal och att det finns möjlighet att driva den processen själva om man går ihop ett gäng.

Om vi tittar på de arbetsrättsliga föreskrifter som finns gällande hur företagen systematiskt bör arbeta i förebyggande syfte för att minimera risken för stress och utbrändhet som ett resultat av stress – tycker du att ni lyckas kommunicera ut även denna information till de studerande så att de går in med rätt bild av vad de bör förvänta sig av sin arbetsgivare?

Ja, det pratar vi ju lite om under de här föreläsningarna också.

Sen tror jag lite det är så här med yngre människor idag, om vi nu ska prata om “millennials”, att det är lite “what’s in it for me?”. Den mentaliteten tror jag kan vara bra i det syftet, att på något sätt väga de olika erbjudandena man får mot varandra. Om man sen hoppar runt för att man inte är hundra procent nöjd, det är inte bra, men jag tror att den mentaliteten kan vara bra i viss mån. Att man på något sätt försöker ta reda på vilka förutsättningar och rättigheter man har. Och det försöker vi prata med dem om, sen kanske vi borde bli bättre på det när du ställer frågan på det sättet.

Många tänker att det räcker att “jag går hem och lägger mig en stund så blir det bra”, men så riktigt funkar det inte. Det finns mycket kunskap som saknas ute i både branschen och samhället kring stressfrågor helt enkelt.

isa nordén

Finns det något du tänker ofta saknas i samtalet kring stress på arbetsplatsen idag?

Nej, men jag kan väl känna att det ibland blir någon form av självuppfyllande profetia. Att när man tänker på att något ska vara stressigt, så blir det stressigt.

Min bakgrund ligger i beteendevetenskap och psykologin, så jag tänker väldigt mycket på hur vissa mentaliteter och tankegångar befästs inom vissa kulturer/kontexter. Om vi har förväntningen på att något ska vara stressigt kan det skapa stress i sig. Till exempel när de studerande ska börja söka praktikplats blir vissa stressade av det en lång tid innan de ens ska börja söka, det vill säga de blir stressade över något som de tror att de ska bli stressade av vid ett senare tillfälle.

Och jag tänker att det här med att säga “jag har så mycket att göra”, som så många i hela samhället säger, skapar stress. Alltså att det ibland kan uppfattas som något ”snyggt” att vara lite stressad, att ha mycket att göra, alla ska vara det på något sätt och ibland kanske man inte är stressad, men så säger man det ändå och då kan det upplevas som att man är det. Väldigt förenklat.

Jag är absolut inte för långvarig stress där man får krav utifrån på sig om att man ska nöta och nöta övertimmar. Jag går ibland igenom klassrummen innan jag går hem, jag brukar jobba nio till sex, och oftast ser jag att någon enstaka sitter kvar. Då säger jag “sitt inte kvar nu för länge” och gör inte en stor grej av det men ger dem ändå den hinten att “gör inte det”.

Jag försöker prata om skolan som en skola med högt tempo i stället för att säga att det är en ”stressad” skola. Utbildningarna är upplagda på så sätt att de studerande ska kunna klara av den så länge de är här varje dag under tiden vi säger. Vi försöker förbereda dem på en arbetssituation som inte många som kommer direkt från gymnasiet är vana vid. Och jag tror att det kan handla om tankesättet kring hur en skola ska vara som ibland skapar fel förväntningar på oss, för vi bedriver inte våra utbildningar på samma sätt man kanske vanligtvis förväntar sig att en skola ska göra.

Psykologen som kommer hit pratar mycket om att det är att ta hand om och ta ansvar för sin egen situation och sin egen återhämtning, som är jätteviktig. Och det tänker nog inte många på. Många tänker att det räcker att “jag går hem och lägger mig en stund så blir det bra”, men riktigt så funkar det inte. Det finns mycket kunskap som saknas ute i både branschen och samhället kring stressfrågor helt enkelt.

Nu återkommer jag till det här med ekonomiskt stöd. Hade ni tillfört mer av den här sortens kunskap det med större resurser?

Ja, alltså om vi hade haft mer resurser hade vi absolut kunnat jobba mycket, mycket mer med det.

Hur då? Anställa fler?

Ja precis. Alltså vi har ju bara fast anställda föreläsare eller utbildare, sen tar vi ju in mycket gästföreläsare från företag och så. Men den här psykologen betalar vi för och vi har inte jättemycket utrymme att spela med när vi har så ekonomiskt tunga utbildningar som vi faktiskt driver.

Men som sagt, jag upplever att det har blivit lite lugnare, varför vet jag inte. Kanske för att vi har en gemensam syn på att vi inte crunchar och kommunicerar den tydligt. Samtidigt tar vi upp frågorna när de kommer, men vi vill inte mata in den kulturen i dem på något sätt.

Så med mer resurser hade ni i korta ordalag kanske kunnat skapa bättre verktyg för den nya arbetskraften som träder in i branschen?

Absolut. Och vi har väl insett att genom att bara arbeta likt en “vanlig skola” där utbildningarna endast omfattar de specifika ämnena som utbildningen är till för att utbilda inom, inte funkar för oss. Våra utbildningar syftar till att ge ett bättre helhetsperspektiv. Det är därför vi har tagit in psykologen och facket, liksom företag som kommer hit och pratar om jämställdhet i branschen och hur vi ska kunna öka mångfalden i branschen, även om det inte står i någon utbildningsplan att vi ska göra det.

Vi pratar mycket om feedback, hur man kommunicerar med varandra, hur man arbetar i team. Vi försöker få den här heltäckande bilden av vad som faktiskt kommer att ske och förbereder de studerande på arbetslivet i stället för att endast pumpa dem fulla med teoretisk information.

Vi försöker täcka de olika delarna av arbetslivet och, ja, av det mänskliga samspelet i stort.


Det här är den åttonde delen i “Människorna bakom spelen – en intervjuserie om kulturen, balansen i arbetslivet och kärleken till skapandet i den svenska spelbranschen”

Läs också:
Del 1 – Förord
Del 2 – Martin Sahlin

Del 3 – Johanna Nylander
Del 4 – Arcade Berg

Del 5 – Sandra Ferroni
Del 6 – Martin Lindell
Del 7 – Fredrik Wester
Del 9 – Sebastian Strand
Del 10 – Sara Casén
Del 11 – Slutord

Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2020

Tema av Anders Norén