Det tåls att sägas en hel del om det som tillkännagavs i början på veckan. 66 miljarder är trots allt inte en liten summa när allt kommer till kritan och tittar vi på biljonföretaget Microsoft motsvarar det i kontext ändå inte mer än en lördagstripp till IKEA. Med nyförvarade Arkane, Uppsala-baserade Machine Games, Zenimax Online, Bethesda Game Studios, ID Software, Tango Gameworks, Alpha Dog Games och Roundhouse Studios innebär detta att Xbox Game Studios numera är hemmet för mer än 4000 anställda. Innan köpet var de knappt 2000.
I en intervju (nedan) med CNBC där Phil Spencer fick frågan om Microsoft kommer att göra nedskärningar bland företagen de har köpt svarade han:
“Our plan is to leave it alone. Our goal is to make Zenimax the best Zenimax they can be, working individually with their studios”
Detta är precis samma språk Spencer och Matt Booty har haft vid tidigare uppköp och på papperet låter det ju fantastiskt. Ge dessa utvecklare tillgång till Microsofts resurser och ge dem verktygen att fortsätta utveckla de spelen de vill efter sin egen vision.
Även Pete Hines menar i sin bloggpost att det nya ägarskapet tillåter dem att göra bättre spel än de har kunnat tidigare. Citat:
“it allows us to make even better games going forward. Microsoft is an incredible partner and offers access to resources that will make us a better publisher and developer”
Men är det verkligen så att allt kommer vara business as usual nu då? Eller finns det kanske områden där Microsofts ägandeskap kan påverka hur vi uppfattar och ser på Bethesda hädanefter? Jag skulle svara ja på det sistnämnda. För det är trots allt annorlunda att gå från att spela helt efter egen pipa till att plötsligt behöva ta en hel orkester av aktieägare i åtanke vid varje framträdande.
Låt mig förklara.
Vi minns exempelvis förmodligen alla hur Wolfensteins Twitter-konto 2017 släppte sina två käftsmällar riktade mot nazister mitt under tumultet efter det faktum att nationalistiska vit makt-grupper och neo-nazister marscherade genom gatorna i både USA och andra delar av världen inklusive Sverige.
Den sortens språk var inget vi kunde se från något annat företag på samma nivå inom spelbranschen det året och det finns såklart argument för att Wolfenstein II: The New Colossus var en titel som de facto handlar om just att ha ihjäl nazister, men Zenimax Media och Machine Games visste precis vad de gjorde under den perioden, samt vilka eventuella personer som de riskerade att provocera över en sådan tweet.
Den uppenbara jämförelsen är såklart Activision som samma år släppte Call of Duty: WWII, vilket blev deras återkomst till andra världskriget och kampen mot nazisterna. Men det närmsta en kontrovers Activision och Sledgehammer games kom var när de valde att separera spelets multiplayer från sin historiska kontext. Utöver det var det egentligen aldrig någon som lyfte spelets tema ut i det verkliga för att göra ställningstaganden alternativt samla enkla poäng där och då.
På samma sätt har vi sett Bethesdas E3 Showcases ha en lite annorlunda approach än många andra, med rockband, en stor nypa självmedvetenhet och slapstick-humor som känns så oerhört välskriven att en nästan tror att vissa av sakerna som kommit från Todd Howards eller Pete Hines mun faktiskt var improviserade. Det går förmodligen till och med att räkna antalet svordomar från Bethesdas få E3-framträdanden och snabbt konstatera att de fullkomligen utklassar veteranerna Sony, Nintendo och Microsoft på den punkten. Ytterligare ett tydligt tecken på ett företag som gjort sig känt för att köra sitt eget race då de enda de har att svara till är sig själva och sina fans (som uppenbarligen tycker Howard är ascool när han säger f-ordet).
Det finns såklart en enkel och återkommande förklaring till detta – Zenimax Media var aldrig börsnoterade och behövde således heller aldrig svara inför potentiella aktieägare till skillnad från exempelvis Microsoft eller nämnda Activision. Min gissning är därför att den tonalitet vi fått se från Bethesda historiskt kan få andra nyanser under ett mer städat Microsoft-paraply, på både gott och ont. Men framför allt tänker jag på människorna som nu sedan länge arbetat för en och samma arbetsgivare under ett och samma paraply, som nu byts ut mot ett nytt, mycket större paraply. Så stort att det får plats många, många fler än bara de som stod där under där och då. Och det är upp till Microsoft att se till att ingen hamnar utanför och blir blöt även om det kommer blåsa till, för det kommer det att göra. Det är trots allt “f- this” och “f- that” -Bethesda vi snackar om här.
Och det är här vi återkommer till de anställda. De som en gång sökte sig till den där arbetsplatsen de så länge längtade efter att hamna på. De som just nu kanske vet varken ut eller in. De som ser detta som en helt ny möjlighet och de som kanske redan börjat fundera på om det är dags att söka sig efter något nytt.
Men är oron befogad då? Ja, det är frågan.
Senaste gången Microsoft lade ner en studio var när Lionhead Games och Press Play lades ner efter tio respektive fyra års ägo under Microsoft. Och även om Microsoft där och då gick ut med att de erbjöd de anställda från de två studiorna nya jobb inom Xbox-divisionen, alternativt hjälp på arbetsmarknaden för de som ville, är sådana faktorer stora orosmoln för den enskilde människan i sådana här tider.
Köpesumman är i grund och botten kanske inte av en särskilt ansträngd karaktär Microsoft-mått mätt, men min magkänsla säger mig att tillökningen av intern personal innebär en helt annan utmaning.
Xbox Game Studios består nu av 23 studios inklusive deras eget förlag för tredjepartsutvecklare. Detta är nu alltså 23 olika arbetsplatser med sammanlagt över 4000 anställda, utspridda över USA, England, Kanada, Sverige, Frankrike och Japan.
Företag med egna företagskulturer vars anställda har helt unika behov sett över en mängd olika team med dussintals olika visioner.
Det är också en enorm skillnad att gå med fingertoppskänsla och kunna föra nära dialoger med studios som har 50-100 anställda innan påskrifterna sker, till att köpa åtta(!) hela studios på en och samma gång. Självklart finns det inte många bolag inom spelvärlden som har möjligheten att göra den här typen av uppköp och precis som Todd Howard beskriver de anställdas reaktion efter utannonserandet (nedan), är det måhända ingen större chock att det var just Microsoft och Xbox som stod bakom köpet.
Men för första gången sedan shoppingrundan påbörjades undrar jag genuint hur detta kommer falla ut framöver.
Som farbror Ben sade: “Med stor kraft kommer stort ansvar.”
Jag undrar om Microsoft är redo för att axla det här ansvaret. Jag och många vill såklart tro det, men jag är rädd för att det kommer behöva gå många år av ett fläckfritt facit på den här fronten innan de fått konsumenternas ovärdeliga förtroende. För det mesta av den frukten som ska skördas av detta kommer inte skördas förrän om flera år och får inte varje studio tillräckligt med tid och resurser att följa sin vision kommer heller inte kvalitén nå de höjder som detta initiala framtidslöfte vill få marknaden att sätta tilltro till.
En sak är i alla fall säker. 2020 har varit tufft för alla och även om det är fascinerande att skåda Microsofts makalösa inställning in i nästa generation, kan jag inte släppa tanken på hur känslorna går runtom världen just nu hos dessa 23 studios. Någonstans hoppas jag att de alla mår bra och att Spencers löften håller i sig så vi får se något fantastiskt komma av det här.
Ni har rampljuset Microsoft, nu gäller det bara att löpa hela linan ut.