slutord
Någonstans vilar en enorm ironi över det faktum att en intervjuserie om crunch och balansen i arbetslivet skulle bli precis det som tog knäcken på mitt eget skrivande. Min egen passion. Det faktum att drygt 43 000 ord skulle mynna ut i mitt största ideella projekt som spelskribent hittills förvånade kanske inte på förhand, men visst sved det i efterhand.
Anledningen till varför jag kände att dessa perspektiv var viktiga var enkel – jag ville bidra till en ökad förståelse för vad som driver människor som arbetar med spel och inte minst minska gapet mellan de som spelar spelen och de som ligger bakom dem. Ett problem jag återkommande upplever i vår diskurs är antaganden och fördomar baserade på klickvänliga rubriker eller att fel människor uttalar sig på fel plats vid fel tillfälle, vilket bara gynnar de som är smarta nog att veta hur de ska säga vad de ska säga, när de ska säga det.
Det råder en klart osund retorik mellan konsumenter och producenter inom spelbranschen som alldeles för ofta vilar på en tyvärr ofta berättigad cynism, som skapar ett klimat där utvecklare helt enkelt inte vill eller vågar träda fram och prata med fans, eller för den delen media. Man anställer specifika personer som får ta ansvar över att föra dialogen med media och i många fall är anställda inte ens tillåtna att uttala sig i arbetsrelaterade frågor. Detta just på grund av den ofta hårt ifrågasättande samtalsretoriken som drivs samt risken att det man säger vrids och vänds på in i minsta detalj för att tillgodose spelsidorna och innehållsskaparna som lever och dör med sina klick och följare.
Samtidigt är det helt logiskt. Vi vill ju förstå varför. Vi vill förstå hur det kan komma sig att mycket av det vi anser är fel, dåligt eller fantastiskt för den delen, är som det är. Och det enda sättet vi kan göra det blir helt enkelt genom att skriva, prata och diskutera om det.
Alldeles för ofta med i princip alla förutom de som förmodligen har svaren.
Människorna bakom spelen.
Om det är en sak som de flesta av dem jag intervjuat givit mig en gemensam bild av är det det faktum att branschen fortfarande är ung, oerfaren, hungrig och prestigefylld. Många vill jobba med spel, men få har rätt förutsättningar att göra det. De största bolagen som omsätter miljardbelopp har HR-avdelningar som fortfarande inte alltid är säkra på hur de ska göra med kollektivavtal, medan de som är anslutna på mindre bolag kanske inte ens vet om de är anslutna.
Gårdagens utbildningar lade heller inte ner lika mycket resurser på arbetsmiljörelaterade frågor gällande balans i arbetslivet på samma sätt som utbildningar gör idag. Problemen idag handlar snarare om att svenska spelbranschen har en större efterfrågan på kompetens än vad myndigheten för yrkeshögskolan tillåter skolorna att utbilda. Sammantaget finns det fortsatt stora utmaningar även i Sverige, trots vårt i övrigt relativt väletablerade arbetsrättslagstiftning och utbredda katalog av fackföreningar.
Någonstans vilar en enorm ironi över det faktum att en intervjuserie om crunch och balansen i arbetslivet skulle bli precis det som tog knäcken på mitt eget skrivande. Min egen passion.
aaron vesterberg ringhög
Något som också slagit mig personligen är det faktum att de flesta som jag pratat med kommer från en bakgrund där en grupp likasinnade individer ofta arbetat med projekt där de lärt sig om det kreativa skapandets baksidor den hårda vägen. Kulturer och arbetsrutiner har undermedvetet satts utifrån ett fåtal människors inre drivkrafter, snarare än handledning utifrån realistiska målsättningar och erfarna ledare. De historier som vittnat om företagskulturer där man ansträngt sig för att bryta normen har antingen inte nått lika stor framgång, eller så tillhör de den marknad vars varumärken inte attraherar lika stor kommersiell spridning som de största projekten. Men det är inte utan ljusglimtar jag stänger den här intervjuserien.
När jag hör att det inte längre tas emot som något positivt att en anställd jobbar mycket övertid, när jag hör att en av våra mest framgångsrika exporter kommer från en studio med 50 procent andel kvinnor (den svenska spelbranschen har fortfarande en lång väg att gå när det kommer till mångfald och jämställdhet) eller när jag hör att flera mindre utvecklare snarare vill arbeta med projekt som anpassar sig efter arbetsmiljön än en persons vision prioriterat över allt annat – då får även jag hopp om framtiden. När jag hör att AAA-designers med över tio års erfarenhet prioriterar att lära sig mer om anställningsavtal för sina anställdas bästa, eller när jag hör hur små studios upprättar bloggar fyllda med tips kring arbetsmiljö – då blir även jag optimistisk.
Men en sak är klar. Vi har en lång väg att gå. Både vi som konsumerar verken och de som producerar dem.
Om det finns något som jag tar med mig efter den här intervjuserien är det en enorm respekt för det jag tidigare endast betraktat som en enhet. Tack vare en inblick i vad som sker bakom skärmen, bakom koden, bakom marknadsföringen och bakom uttalandena tror jag vi kan bli fler som faktiskt intresserar oss i något som är bra mycket mer intressant än vad vi vanligtvis reflekterar över när vi tänker tillbaka på vad vi precis upplevt.
Vi är vana att betrakta vad vi spelat, hur vi spelat det och vad målet med spelet är, men alldeles för sällan ställer vi oss frågan ”Varför spelar jag det här?”. Och inte minst ”varför har man gjort det här spelet som det är?”. Eller min personliga favorit: ”Varför valde människorna att ta med mig på den här resan?”
Det är ju trots människor som står där bakom. Ofta kanske många fler, eller å andra sidan kanske färre än vi någonsin hade kunnat ana, men fortfarande – människor. Kreativa, affärsdrivna och målmedvetna människor. Drivna av en vilja att skapa, dela med sig av upplevelser och resor olikt något annat vi skådat tidigare, samtidigt som de har råd att leva.
Och kanske, bara kanske, är det på sin plats att vi ger dem en större plats i samtalet. För de gör de här spelen vi älskar av en anledning som vi alldeles för ofta förbiser.
Varför?
Svaret på den frågan har givetvis inte jag, men jag vet vilka som har det.
Det är dags att vidga våra perspektiv.
Det här är den elfte och sista delen i “Människorna bakom spelen – en intervjuserie om kulturen, balansen i arbetslivet och kärleken till skapandet i den svenska spelbranschen”
Läs också:
Del 1 – Förord
Del 2 – Martin Sahlin
Del 3 – Johanna Nylander
Del 4 – Arcade Berg
Del 5 – Sandra Ferroni
Del 6 – Martin Lindell
Del 7 – Fredrik Wester
Del 8 – Isa Nordén
Del 9 – Sebastian Strand
Del 10 – Sara Casén
Jag vill rikta ett extra stort tack till Anders Eklöf, Eric Lindholm, Isabell Rydén, Jimmy Seppälä, Kiki Ågren, Magnus Virdeborn och Niklas Karlsson, som hjälpt till med korrekturläsning, design, produktion, feedback med mera.
Utan er hade intervjuserien aldrig blivit av. <3
Hela intervjuserien finns nu också att beställa i fysiskt format, till självkostnadspris + frakt (99kr – 149kr beroende på antal som går till tryck), via mig här alternativt genom att mejla till info@oppnavarldar.se. Vill du se hur den ser ut alternativt läsa den online kan du göra det här.